Egocentrism, drivkraft och pengar

Vad driver människor? Är det pengar, bara pengar och ingenting annat? Ibland undrar jag faktiskt. Det känns som vissa personer bara har pengar på agendan. Livsmål; att tjäna så mycket pengar som bara möjligt. Oavsett om det går ut över andra människor.

Har i dagarna läst flera artiklar om chefer på olika bolag som ser till att sko sig själva så till den milda grad att bolagen går i konkurs, och människor som är beroende av bolagen på ett eller annat sätt blir drabbade. Det kan handla om fastighetsbolag som succesivt höjer hyrorna utan att sköta underhåll på husen, det kan handla om bolag som behöver genomföra nyemissioner och går ut med felaktig information till aktieägarna för att garantera nya pengar in i bolaget. Det kan handla om IKEA som bygger en företagsstruktur så komplicerad att de knappt själva begriper hur pengarna skyfflas fram och tillbaka mellan ägarbolag, dotterbolag och stiftelser. Allt i länder som garanterar låg eller ingen skatt och dålig insyn i bankaffärerna.

Är det så viktigt för en människa som har 100 miljoner att kunna spara en halvmiljon i skatt? Visst, det är klart att utan dessa grepp och manövrar så hade de kanske inte haft sina 100 miljoner. Men säg att de haft 80 miljoner istället. Hemska tanke!

Har man ett bolag som går bra och pengarna rullar in som de skall, måste man då med alla upptänkliga medel, lagliga, gråzonslagliga och rent olagliga se till att det går ännu bättre? Allt i syfte att kunna skopa hem ytterligare pengar till sig själv.

Hur mycket pengar behöver en människa egentligen?

Jag har lite svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas att vara snuskigt rik. Jag har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att bli snuskigt rik. Jag ser det heller inte som ett livsmål. Dock skulle jag förstås gärna se att jag någon gång i framtiden har råd med ett trevligt hus någonstans där jag och min familj kan trivas. Vilket bara det är förenat med stora lån och ett ansenligt utlägg av surt förvärvade pengar. Men i min värld pratar vi trots allt om några miljoner i det här fallet. Inte 10-20 miljoner. Eller 100 miljoner. Sen finns ju miljardärer också...

Jag skall inte sticka under stol med att jag gärna skulle tjäna mer pengar själv, men med visst perspektiv på saker och ting så vet jag ärligt inte vad jag skulle med 100 miljoner till. Visst skulle jag vara skuldfri och kunna äga ett hus vid havet, men jag undrar om jag skulle ha drivkraft att kämpa mig vidare till 200 miljoner. Snåla, spara, gömma undan pengar i Liechtenstein, gneta vidare och se till att genomföra besparingar bara för att ytterligare höja vinsterna och komma högre på listan över rikaste personerna i världen.

Men det är ju jag det. Och jag har inga 100 miljoner. Kommer aldrig att ha det heller. Jag kanske saknar den där tävlingsinstinkten, smålandsandan och hungern som vissa har.

Terroristtankar

Så har det hänt igen. Ett nytt terroristdåd. Vad driver dessa människor? Är det den klassiska martyrdöden som hägrar? Den som lovar direktbiljett till paradiset där 72 eviga oskulder, honungsmjölk, bäckar av vin (som man inte blir full eller bakis av) och annat gott väntar.

Känns som om man ändå tar en rätt fet chansning om man utlöser den där bomben. Om vi förutsätter att det handlar om fundamentalistiska muslimer som utför många av dessa självmordsbombningar så finns trots allt passager i Koranen som säger att man inte får skada eller döda barn, kvinnor eller oskyldiga. Inte ens under Jihad. Men detta är ju precis vad som händer när en galning går in bland folk i syfte att döda så många som möjligt.

Vad ligger bakom dessa människor? Hur trasiga är de? Hur hjärntvättade är de?

Är man djupt troende och inser att man levt lite slarvigt kanske man inser det futila i att försöka ta sig till paradiset, men i och med martyrdöden så förlåts alla synder, vilket förstås är praktiskt.

För mig som icke troende så är det ändå väldigt svårt att förstå hur en person kan hata så mycket, alternativt förminska sig själv såpass mycket att man inte ser sitt egna liv som värt något.

Att vara egocentrisk är kanske inte något eftersträvansvärt, men ibland så...

Beer has become the connoisseur's choice.

Jag fick en förfrågan från en vän om jag kunde skriva ihop en liten text om svenska microbryggerier. Det kunde jag tänka mig. Denna text återger jag här på bloggen så fler personer kan få läsa den. Den vänder sig främst till icke-svenskar, men jag antar att de flesta kan läsa den med viss behållning i alla fall.

So without further ado:

We have come a long way since 1979, when Anchor Brewing Company in San Francisco started the micro brewery trend. Although Anchor Brewing has been around for a much longer time than that, many agree that this was the start for the micro brewery motion.

Probably the first craft beer in the world

But let's leave the prospering micro brewery climate in USA for a closer look at the Swedish equivalent. One of the early upstarts here in Sweden was Jämtlands Bryggeri. They started their journey in 1995 and has since then been one of the predecessors for the micro brewery motion in Sweden. A nice twist to this story is that Jämtlands  is now brewing a steam beer, the same kind of beer that put Anchor on the map long time ago, both as an original beer back in the 1890's as well as their first beer as a modern micro brewery.

Back to Sweden again. Back in the late 1990's many home brewers began to think that it might be possible to take their hobby to a commercial success and make a living out of it. So it happened that Gamla Slottskällans brewery, Nils Oscar and several others started their work. Many were to follow during the years to come, and today we have at least 20 small breweries all around Sweden. Some of the breweries' beer are only available at local pubs, but some are spread all over the country. I will focus on the ones that are more easily accessible with a few special exceptions.

Some of the most notable breweries today are for example:

• Dugges Ale- & Porterbryggeri (Landvetter close to Göteborg)

• Gamla Slottskällans bryggeri (Uppsala)
• Gotlands Bryggeri (Visby)
• Grebbestads Bryggeri (Grebbestad)
• Hantverksbryggeriet (Västerås)
• Jämtlands Bryggeri (Pilgrimstad close to Östersund)
• Nils Oscar Bryggeri och Bränneri (Nyköping)
• Nynäshamns Ångbryggeri (Nynäshamn)
• Närke kulturbryggeri (Örebro)
• Oceanbryggeriet (Göteborg)
• Oppigårds bryggeri (Ingvallsbenning close to Hedemora)
• Sigtuna Brygghus (Sigtuna)

What is the purpose of micro breweries one might ask oneself? Why not let the big ones make all beer? Firstly, we have a huge uniformity when it comes to macro lagers. It's hard to tell the difference between a lager beer from Spain, France, Peru, USA, Sweden or where ever. The big ones only have one thing on their agenda. Big profit. Deliver as much beer as possible to the lowest cost, cutting costs where it is possible and of course keeping the myth alive that beer is just a simple drink that should be gulped down in huge quantities. They create bland, boring beer to satisfy those who have never tried a high quality beer. 

Boring macro lager

The micro breweries prove the opposite. There is a place for good beer in our society. Beer made with love and devotion as a craft by enthusiastic brewers is a true blessing for those of us who rather skip a beer than drink a boring macro lager. The beer coming from these micro breweries can be widely spread in terms of flavour, mouthfeel, bitterness, even between batches from the same brewery. This is truly one of the most exciting things about it. Try one, and then try another six months later and it can be a new acquaintance. This together with the fact that you often can age many of the beers from micro breweries makes it a much more dynamic experience compared to “basic beer”. 

Craft beer from micro brewer Stone

This beer revolution has created ripples on the pond of sophisticated drinkers all over the world. Today beer is not only a blue collar thirst quencher. Beer can be as sophisticated as a fine wine, single malt whisky or an XO cognac. Beer can be paired with food in an equal manner as wine. Beer works fine as an aperitif as well as avec. You just have to choose the right one for the right moment.

Beer lovers have come to the conclusion that a Swedish beer is one of the best in the world. Närke Kaggen Stormaktsporter is rated as high as it gets on the forum Ratebeer where beer drinkers from all over the world meet to discuss beer and breweries. Many of the aforementioned breweries have beer that are highly ranked on this forum as well. 

A few examples:

Sweden's pride

Närke Kaggen Stormaktsporter, an imperial stout rated 1:st in Sweden and 2:nd in the world.

Dugges Idjit, an imperial stout rated 6:th best in Sweden.

Slottskällans Imperial Stout rated 8:th best in Sweden.

Jämtlands Oatmeal Porter rated 10:th best in Sweden.

Dugges Never Mind The Bollox, an imperial IPA rated 12:th best in Sweden.

Oppigårds Amarillo Spring, an American pale ale rated 14:th best in Sweden.

All of the above mentioned breweries except Närke Kulturbryggeri and Hantverksbryggeriet are represented in the Swedish monopoly for alcohol sales, Systembolaget.

Photoshop

Hade en period när jag sysslade mycket med Photoshop. Kan sakna det lite idag, och jag borde ju när som helst kunna ta upp min lilla hobby igen, men tydligen kommer mina intressen i skov. Just nu har jag inte tålamod att greja så mycket med det helt enkelt.

Vet inte ens hur jag kom att tänka på det nu, men bloggen skapar energi och tankar. Allt kan ju inte vara politik, musik och allmänna funderingar. Jag postar lite bilder på gamla grejer helt enkelt.

En gammal amazon kan till exempel stylas lite.

 Två personer med nästan samma namn kan lätt förväxlas.

Skådisar som spelat diametralt olika roller kan få sina två rollkaraktärer sammansatta till en.

Blixtlås kan användas till mycket.








Ovanstående bilder utom amazonen har jag till och med tävlat med. På siten Worth1000 går dagligen tävlingar i Photoshop med olika teman. Check it out om ni känner för det.
Här är några fler bilder jag gjort för samma site:

Andra plats i tävlingen Extinct animals.

Andra plats i tävlingen When good clothes go bad.

Fjärde plats i tävlingen Time twisters.

Enjoy.

Spis och pris

Glaskeramikhäll blev det. Inget extra fancy, men en förbättring från tidigare gamla järnspis. Gamla hade förvisso dubbla ugnar, nya bara en, men i ärlighetens namn tror jag att jag använde den nedre vid två tillfällen på fem år. Kyl och frys är tysta. Gott så.

Kulturnyheterna tog igår upp om man kan tävla i musik. Det tävlas något jävulskt inom snart sagt allt. Varför inte i musik? Lena Andersson skrev en debattartikel i DN om att litteratur också borde befrias från tävlingsmomentet. Hon menade att priserna skapar en ängslan hos folk att de måste läsa de prisbelönta författarna. Likadant blir det förmodligen med musiken. Att de prisbelönta musikernas musik är den bästa och därmed är mer rätt att lyssna på än den icke prisbelönta.

Det hörs ju redan på ordet; "prisbelönt". Det är ett fint litet ord i vårt samhälle. Har du fått pris? Vad fint! Då är det liksom garanterat kvalitetsstämplat på något sätt.

Just be Frank to yourself

Men när det kommer till kultur så blir det faktiskt lite annorlunda kan jag tycka. Jag tillhör själv kategorin Zappaister. Frank Zappas musik är erkänt lite svår. Lite annorlunda och inte särskilt populistisk. Han vann faktiskt några priser genom åren, 3 stycken Grammy Awards, varav två postumt. Men om jag nämner: U2, Michael Jackson, Beyoncé, Aretha Franklin, Stevie Wonder, Sting, Kanye West t ex. Så snackar vi Grammy Awards i såna mängder att de kan strössla med dem, eller smälta ner och gjuta sig ett smärre block att använda som bojsänke till exempel.

Är då deras musik bättre? Eller mer populär bara?

Mario Vargas Llosa

Ryckte det till i er när förra årets nobelpristagare i litteratur kungjordes? Mario Vargas Llosa. Det gjorde det i mig. Det var nämligen första gången jag hade läst en bok av vinnaren före nobelpriset var utdelat. I och för sig bortsett från någon bok av Doris Lessing som jag tvingades läsa på någon universitetskurs för länge sen, men det var ju under tvång så det räknas inte.

Jag har läst nobelpristagares böcker efter priset är utdelat, för då vet jag ju att det är hög kvalitet och bra skit och sånt. Men inte alltid fastnar just dessa gubbar eller tanter i mitt medvetande som mina favoritförfattare. Är det kanske för att jag har för simpel smak när det gäller litteratur eller handlar det om helt andra saker? Att vi helt enkelt tycker olika?

Ändå ryckte jag till och kände ett stygn av stolthet smyga sig genom kroppen när Mario Vargas namn nämndes. Äntligen, utbrast jag för mig själv... nä, det gjorde jag faktiskt inte, men ändå kände jag mig lite mer beläst, lite mer med, lite förmer helt enkelt. Ängslig som jag är.

Utslängda noter?

Dessutom är jag förstås en stolt Zappaist. Dels för att jag faktiskt gillar musiken, men också för att hans musik just anses svår. Jag har tagit till mig av en svår konstart. Jag har vett att uppskatta konst från ett geni. Många anser trots allt att Zappas musik är en bunt noter hopslängda på ett papper huller om buller för att just skapa buller och bång. Plus det faktum att han blandade in humor i musiken. Seriös musik kan väl inte hålla på med sånt trams?

Nu fladdrar mina tankar en smula här. Stor litteratur kan minsann innehålla humor, det ses inte snett på, men stor musik kan inte innehålla humor? Intressant iakttagelse, kände jag själv där.

Jag lämnar er med den tanken. Var för all del inte rädda för att kommentera mina funderingar. Det är roligare med dialog, mothugg och diskussion än bara mina tankar svävandes högt som lågt.

Vargavinter

Det har varit en rejäl vargavinter den här vintern. Men nu töar det. Vi har också haft en rejäl vargtillväxt i det här landet de senaste åren. Men nu skjuter vi av dem.

Vi hade alltså noll (0) vargar i Sverige för ett antal år sen. Idag har vi ca 200. Dessutom med en dålig genpool (alla härstammar från ett fåtal djur). Vi har med andra ord ingen stabil vargstam att prata om. Ändå tillåter vi jakt på varg sen förra året. Dessutom så verkar jakten inte övervakas särskilt hårt. Jägare som uttalat sig säger att de i första hand är ute efter alfa-paret för att därigenom minska avkomman inför nästa år. I år blev en märkt varg skjuten. Forskare lägger tid och statliga pengar på att kartlägga vargens beteende genom att märka vargar för att få information. Och så skjuts dessa vargar bort av ivriga vargjägare.

När regeringen försvarade vargjakten så var det i syfte att stärka vargstammen. Vi skulle ta bort sjuka eller genetiskt undermåliga exemplar, inte alfavargar, eller märkta vargar där man troligen har full koll på hur deras dna ser ut.

En frisk varg?

Troligen är denna fråga omöjlig att få ordning på. För varghatarna är oftast samma personer som har egenintresse i jakt och därmed jagar varg när tillfälle ges (eller utan att tillfälle ges?). De som vill ha varg är inte jägare eller bor i stan och kan därmed aldrig förstå jägarna som inte vågar släppa sina hundar lösa i tassemarkerna. Eller?

Är det en självklarhet att odla älg, rådjur, hjort etc i sin skog? Är det en självklarhet att få släppa lös sin hund i skogen? Är det en självklarhet att ta bort oönskade rovdjur för att själv få bättre avkastning på de önskade djuren? Hur mycket skall vi tillåtas manipulera naturen?

Utan varg måste vi skjuta älg för annars får vi en obalans i älgstammen, därav inkräktar vargen direkt på möjligheten att få skjuta älg. Ju fler vargar vi har desto färre älgar kan jägarna skjuta. Hellre en toppredator än två? Det blir ju mer för den som är ensam på toppen.

En helt egen teori på slutet. Kan vår genetiskt utarmade vargstam vara en av anledningarna till att såpass många tamdjur blir rivna? Vargarna må fortfarande ha fyra ben, rätt antal klor per tass etc men ändå bete sig lite inavlat inkorrekt? Om vi får en rekorderlig vargstam med en rejäl genpool så kanske vi också slipper undan en del av de problem som så många vargbelackare anser sig ha med gråben?

The power of blog

Läste om Tunisien idag. Jag är inte särskilt politiskt engagerad, inte heller så insatt i utrikespolitik, men när jag läste om folkupproret i Tunisien så väckte det känslor. En ung tjej har bloggat om orättvisorna på ett naket, ärligt sätt och fått uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Hon har på egen hand förmodligen fått många människor att vakna upp och ta ställning. Det är ett ganska häftigt bevis för att vi idag kan åstadkomma mycket genom att använda våra moderna medier på ett bra sätt. Det går att åstadkomma annat än köphysteri på senaste modekläderna. Det går att åstadkomma annat än ängsliga kommentarer från små människor på blogginlägg. Det går att åstadkomma annat än att spegla sig själv i datorns högglansiga skärm. Läs själva, men varning för starka bilder: länk.

Kök, kön, käk.

Teppanyakihäll, köksö, rostfri fläktkåpa, Kitchenaid, induktionshäll, gasspis, varmluftsugn, mandolin, Le Creuset, japanska kockknivar, Fissler, slaktblock, gjutjärn, kopparpannor, Zassenhaus, traktörpanna, Jura etc etc etc.

Den beryktade teppanyakihällen

Ord som för vissa väcker habegär, glädje, status och hunger. Andra kanske knappt begriper vad jag pratar om. I mitt fall handlar det om ett intresse, en hobby. Jag kan erkänna att jag visst vill ha allt jag nämnt ovan, men vissa saker känns en smula onödiga. Hällen till exempel. Det skulle krävas ett något större kök än det vi har idag för att motivera en sådan, för jag inbillar mig att en vanlig spis också behövs.

En anledning till att jag kom att tänka på köksattiraljer är det faktum att vi, som boende i hyresrätt, inte har möjlighet att fixa till vårt kök precis som vi vill. Visst kan man, men det skulle innebära att vi får husera kyl, frys, spis någonstans tills vi flyttar ut och sedan ställa tillbaka. Och man investerar inte många sköna tusenlappar i ett kök om man inte får tillbaka något. Köket får vara som det är med andra ord tills vi någon gång kanske köper hus.

Dock har vi fått besked om att imorgon kommer flång nya vitvaror till vårt kök. Vår spis, som förvisso är fullt funktionsduglig kommer att bytas mot en ny. Kyl och frys kommer förhoppningsvis att ersättas med något modernare och energisnålare. Kanske rentav snyggare. Yey!

Problemet är förstås det att jag inte har en aning om vad som kommer. Blir det induktionshäll, glaskeramik eller en gammal hederlig gjutjärnsspis? Ingen aning. Jag hoppas förstås på en snabb effektiv induktionshäll. Jag skulle bli mäktigt förvånad om de släpar in en teppanyakihäll. Och det spelar kanske heller ingen roll? Eller gör det?

Jag vet ju att jag föredrar mina japanska köksknivar före ett IKEA-startkit. Jag använde faktiskt dessa knivar i några månader när jag jobbade utomlands. Då fick det bli ett billigt alternativ för få ett kök funktionsdugligt. Och visst det funkar, men kvaliteten kändes sisådär. Samma sak med kastruller och formar. Det funkar med billiga alternativ, men känslan är skönare i rejäla saker. Jag antar att detta går  att tillämpa på i princip alla intressen och hobbys. Ju mer intresserad man blir av något ju bättre blir man på att uppskatta kvalitet och små nyanser i skillnad. Tänk golf, hifi, fiske, jakt, inredning, you name it.

Är detta en typiskt manlig grej? Att snöa in på prylar in absurdum. Jag känner inte många tjejer som har samma faiblesse för att skaffa det senaste, dyraste, häftigaste inom sitt intresse. Där kommer  allt som oftast funktion före form. Har jag fel?

Vill-ha-objekt!

Det fånigaste är nästan att jag skulle älska att ha en Kitchenaid matberedare hemma, men jag bakar aldrig och använder matberedare väldigt sällan. Men den är ju så snygg! Även en snygg espressomaskin skulle jag gärna ha, men espresso hemma... Jag föredrar faktiskt att espresso är en lite exklusivare variant av kaffe jag dricker på lokal. Anar att jag inte skulle vara så flitig användare av den hemma, men jag kan ha fel. Det är ju alltid gott med en kopp kvalitetskaffe.

Och där konkluderar vi dagens inlägg. Med att konstatera att vi som hobbyutövare alltid hittar ett argument för att köpa den där prylen som ligger oss varmt om hjärtat. Oavsett hur nödvändig den är. Nördvändig däremot. :-)

Xplodera mig 2011

Thåström 1991

Jag exploderar av tankar. Stå kvar eller gå? Springa blint framåt eller långsamt krypa tillbaka? Skapa nytt eller finjustera det jag har?

Jag längtar efter sammanhang, mening, vilja och utmaning. Jag suktar efter galenskap, kreativitet och glädje.

En kort information kanske är på sin plats. Min situation är i nuläget att jag är obelagd konsult. Lite udda i dessa tider kan tyckas, men en lång historia kort; jag är en udda fågel på mitt företag, jobbar i periferin av deras huvudområde. Hade jag som "alla" andra en LTH-, KTH-, CTH-utbildning (el dyl) så hade jag förstås inte varit obelagd. Men nu är jag det. Och mina tankar fortsätter att vandra.

Så jobb anyone? Förslag? Här finns en man i snudd på sina bästa år som läst lite sociologi, filosofi, engelska, svenska, retorik, oceanografi, media- och kommunikationsvetenskap och astronomi. Det jag läst mest av är biologi, zoologi och marinbiologi. Det jag läst senast är två kurser i copywriting. Berghs. Svenska och engelska. 

Min akademiska resumé i korthet.

Nu var det förstås inte tanken att den här bloggen skulle vara en arbetssökarblogg, men idag gick tankarna åt det hållet. Ni får ha överseende med att det blir såhär ibland. Spretigt, blandat, inkonsekvent. Precis som jag och mina tankar med andra ord.

Nä, om jag skulle ta och frosta av frysen istället...

Ängsligt?

Du kanske har funderat på namnet på bloggen? Jag med.
Det började egentligen med en reflektion över samhället. Många människor idag går runt och vill gärna vara "med", "nere", "hippa" och allt vad det kan heta. Det blir lätt en lite ängslig stämning av det. På facebook måste uppdateringen visa att man gör något häftigt. Gärna något med New York, Berlin, exklusiv mat, fina restauranger, resor till exotiska resemål etc.
Ett annat alternativ är hur viktiga barnen är, deras göromål, träning, framgångar, glädje.

Allt detta är förstås bara fint och bra, men så kom den numera klassiska artikeln i DN (länk) om teppanyakihällen och annat. Där och då kände jag att ängsligheten över vissa attribut och sätt att leva gick över en liten gräns. Jag började analysera mina vänners inlägg, och för all del mina egna.

Vi är helt enkelt lite ängsliga av oss.

Jag skriver under direkt på att jag gärna slänger in en facebook-status som jag hoppas skall få mina vänner att kommentera vilt och klicka "like" på. Det är instant gratification på det liksom. Och det kanske är det som vi blivit vana vid i dagens samhälle. Nu när "allt" går så fort; kommunikation, nyheter, internet, kollektivtrafik.

Minns ni när en film eller en skiva släpptes förr? Då fick man vackert vänta tills den släpptes i Sverige innan man kunde ta del av den. Vilket kunde dröja. Nu har jag kommit på mig själv flera gånger med att läsa en recension på en skiva i tidningen, månader efter att jag lyssnat mig trött på den.
För övrigt ett klassiskt exempel på en lite ängslig facebook-status; "Lyssnar på Obi Wan Kenobis nya". Då vill man förstås ha kommentarerna; "Har han släppt nytt??". Och då kan man lite slött konstatera att, yep, det har han och jag var tydligen först. Så kan man göra high-five med sig själv och känna sig grym i säkert 10-20 sekunder innan man börjar tänka på nästa egokick.

Alla måste alltså försöka förverkliga sig själva hela tiden.

Abraham Maslow's statusuppdatering anno 1943

Kom plötsligt att tänka på en lätt cynisk föreläsare jag hade på universitetet. Vi gick igenom Maslows behovstriangel, som ju har självförverkligande på toppen. Hans kommentar om detta var i stil med; "Jag är inte så säker på att det där stämmer. Jag har provat självförverkling och det fungerar inte".

Den människan är nog för övrigt en av de mest tragiska människorna jag någonsin stött på. Han såg undervisandet som en chans att höja sig själv, få ämnet att framstå som mycket svårare än det var och använde uttryck som han visste var extra krångliga. När jag påpekade vid något tillfälle att det finns synonymer som gör det han försöker undervisa lättare att förstå så avvisade han med att; "universitetet är inte till för alla, det skall vara svårt!". Detta utspelade sig för övrigt på en A-kurs i media- och kommunikationsvetenskap.

En mycket liten herre, som jag senare fick höra faktiskt fick sparken från sin doktorandtjänst. Rättvisa skipad?

Hursomhelst. Jag kommer att reflektera vidare över min och andras ängslighet här på bloggen så får vi se om vi blir lite klokare och kanske mindre ängsliga på köpet.