Ängsligt?

Du kanske har funderat på namnet på bloggen? Jag med.
Det började egentligen med en reflektion över samhället. Många människor idag går runt och vill gärna vara "med", "nere", "hippa" och allt vad det kan heta. Det blir lätt en lite ängslig stämning av det. På facebook måste uppdateringen visa att man gör något häftigt. Gärna något med New York, Berlin, exklusiv mat, fina restauranger, resor till exotiska resemål etc.
Ett annat alternativ är hur viktiga barnen är, deras göromål, träning, framgångar, glädje.

Allt detta är förstås bara fint och bra, men så kom den numera klassiska artikeln i DN (länk) om teppanyakihällen och annat. Där och då kände jag att ängsligheten över vissa attribut och sätt att leva gick över en liten gräns. Jag började analysera mina vänners inlägg, och för all del mina egna.

Vi är helt enkelt lite ängsliga av oss.

Jag skriver under direkt på att jag gärna slänger in en facebook-status som jag hoppas skall få mina vänner att kommentera vilt och klicka "like" på. Det är instant gratification på det liksom. Och det kanske är det som vi blivit vana vid i dagens samhälle. Nu när "allt" går så fort; kommunikation, nyheter, internet, kollektivtrafik.

Minns ni när en film eller en skiva släpptes förr? Då fick man vackert vänta tills den släpptes i Sverige innan man kunde ta del av den. Vilket kunde dröja. Nu har jag kommit på mig själv flera gånger med att läsa en recension på en skiva i tidningen, månader efter att jag lyssnat mig trött på den.
För övrigt ett klassiskt exempel på en lite ängslig facebook-status; "Lyssnar på Obi Wan Kenobis nya". Då vill man förstås ha kommentarerna; "Har han släppt nytt??". Och då kan man lite slött konstatera att, yep, det har han och jag var tydligen först. Så kan man göra high-five med sig själv och känna sig grym i säkert 10-20 sekunder innan man börjar tänka på nästa egokick.

Alla måste alltså försöka förverkliga sig själva hela tiden.

Abraham Maslow's statusuppdatering anno 1943

Kom plötsligt att tänka på en lätt cynisk föreläsare jag hade på universitetet. Vi gick igenom Maslows behovstriangel, som ju har självförverkligande på toppen. Hans kommentar om detta var i stil med; "Jag är inte så säker på att det där stämmer. Jag har provat självförverkling och det fungerar inte".

Den människan är nog för övrigt en av de mest tragiska människorna jag någonsin stött på. Han såg undervisandet som en chans att höja sig själv, få ämnet att framstå som mycket svårare än det var och använde uttryck som han visste var extra krångliga. När jag påpekade vid något tillfälle att det finns synonymer som gör det han försöker undervisa lättare att förstå så avvisade han med att; "universitetet är inte till för alla, det skall vara svårt!". Detta utspelade sig för övrigt på en A-kurs i media- och kommunikationsvetenskap.

En mycket liten herre, som jag senare fick höra faktiskt fick sparken från sin doktorandtjänst. Rättvisa skipad?

Hursomhelst. Jag kommer att reflektera vidare över min och andras ängslighet här på bloggen så får vi se om vi blir lite klokare och kanske mindre ängsliga på köpet.