Spis och pris

Glaskeramikhäll blev det. Inget extra fancy, men en förbättring från tidigare gamla järnspis. Gamla hade förvisso dubbla ugnar, nya bara en, men i ärlighetens namn tror jag att jag använde den nedre vid två tillfällen på fem år. Kyl och frys är tysta. Gott så.

Kulturnyheterna tog igår upp om man kan tävla i musik. Det tävlas något jävulskt inom snart sagt allt. Varför inte i musik? Lena Andersson skrev en debattartikel i DN om att litteratur också borde befrias från tävlingsmomentet. Hon menade att priserna skapar en ängslan hos folk att de måste läsa de prisbelönta författarna. Likadant blir det förmodligen med musiken. Att de prisbelönta musikernas musik är den bästa och därmed är mer rätt att lyssna på än den icke prisbelönta.

Det hörs ju redan på ordet; "prisbelönt". Det är ett fint litet ord i vårt samhälle. Har du fått pris? Vad fint! Då är det liksom garanterat kvalitetsstämplat på något sätt.

Just be Frank to yourself

Men när det kommer till kultur så blir det faktiskt lite annorlunda kan jag tycka. Jag tillhör själv kategorin Zappaister. Frank Zappas musik är erkänt lite svår. Lite annorlunda och inte särskilt populistisk. Han vann faktiskt några priser genom åren, 3 stycken Grammy Awards, varav två postumt. Men om jag nämner: U2, Michael Jackson, Beyoncé, Aretha Franklin, Stevie Wonder, Sting, Kanye West t ex. Så snackar vi Grammy Awards i såna mängder att de kan strössla med dem, eller smälta ner och gjuta sig ett smärre block att använda som bojsänke till exempel.

Är då deras musik bättre? Eller mer populär bara?

Mario Vargas Llosa

Ryckte det till i er när förra årets nobelpristagare i litteratur kungjordes? Mario Vargas Llosa. Det gjorde det i mig. Det var nämligen första gången jag hade läst en bok av vinnaren före nobelpriset var utdelat. I och för sig bortsett från någon bok av Doris Lessing som jag tvingades läsa på någon universitetskurs för länge sen, men det var ju under tvång så det räknas inte.

Jag har läst nobelpristagares böcker efter priset är utdelat, för då vet jag ju att det är hög kvalitet och bra skit och sånt. Men inte alltid fastnar just dessa gubbar eller tanter i mitt medvetande som mina favoritförfattare. Är det kanske för att jag har för simpel smak när det gäller litteratur eller handlar det om helt andra saker? Att vi helt enkelt tycker olika?

Ändå ryckte jag till och kände ett stygn av stolthet smyga sig genom kroppen när Mario Vargas namn nämndes. Äntligen, utbrast jag för mig själv... nä, det gjorde jag faktiskt inte, men ändå kände jag mig lite mer beläst, lite mer med, lite förmer helt enkelt. Ängslig som jag är.

Utslängda noter?

Dessutom är jag förstås en stolt Zappaist. Dels för att jag faktiskt gillar musiken, men också för att hans musik just anses svår. Jag har tagit till mig av en svår konstart. Jag har vett att uppskatta konst från ett geni. Många anser trots allt att Zappas musik är en bunt noter hopslängda på ett papper huller om buller för att just skapa buller och bång. Plus det faktum att han blandade in humor i musiken. Seriös musik kan väl inte hålla på med sånt trams?

Nu fladdrar mina tankar en smula här. Stor litteratur kan minsann innehålla humor, det ses inte snett på, men stor musik kan inte innehålla humor? Intressant iakttagelse, kände jag själv där.

Jag lämnar er med den tanken. Var för all del inte rädda för att kommentera mina funderingar. Det är roligare med dialog, mothugg och diskussion än bara mina tankar svävandes högt som lågt.